Kära Mormiz,
idag var första dagen tillbaka i skolan efter att du gick bort... Av någon anledning så var jag jättenervös när jag skulle gå bort till skolan från internatet där vi bor, så jag ringde L och bad henne komma ut och möta mig så jag slapp gå in själv. Stackarn, hon satt och åt frukost och kom ut i bara t-shirten! Så gick vi ned till frukosten och direkt kom M och J fram och kramade mig och frågade hur det var, då kom tårarna... Så länge ingen frågar så går det bra, men måste jag svara på hur det är så tjocknar det i halsen och ögonen blir våta... Så det blev några sådana gånger under dagen. Jag har verkligen världens bästa klasskamrater!!! Även killarna är duktiga på att hantera jobbiga situationer och bryr sig om sina kollegor.
Dagen gick fort, intressant ämne, och sedan gick jag, L, H och andra J ned på stan och köpte glass. Det var kul att prata med dem, H kan man ha riktigt sköna diskussioner med, idag blev det om politik. Han är verkligen en kille med åsikter om det mesta, men idag var han riktigt vettig... =D
Nu på kvällen kom L upp och vi satt och pratade så länge att jag glömde bort att ringa Fredrik... Men han ringde ju själv sedan, så det gick bra.
Allt som allt, en mycket bra första dag. Skönt att vara tillbaka i klassen och skönt att ha lite att göra på dagarna. Du finns hos mig så himla påtagligt i allt jag gör och jag hoppas att det förblir så. Det känns inte alls jobbigt, bara bra. Men tatueringen vore bra att få som komplement... =D
Jag skriver imorgon kväll igen.
Jag älskar dig!
"Every step I take, every move I make, every single day, every time I pray-I'll be missing you. Thinking of the day, when you went away, what a life to take, what a bond to break-I'll be missing you..." - Puff Daddy & Faith Evans, "I'll Be Missing You" (Bad Boys 10:th Anniversary-The Hits, 2005)
En kram till dig från mig.
SvaraRaderaÅå var klar med den där utb. snart, vi saknar dej!!! Vi på udden!!
SvaraRaderajag vet hur det känns och de blir aldrig riktigt bra! jag kan fortfarande bli väldigt ledsen när jag tänker på min Astrid och det är ändå 2 år sen hon gick bort... men man tänker ju mindre på det med tiden och med mer positiv syn på den man förlorat om du förstår vad jag menar. man kanske inte börjar gråta varje gång utan börjar ta fram saker om personen som får en att känna glädje. Men ibland undrar man vad man gjort för att förtjäna allt skit.. det verkar liksom som om de kommer efter varandra hela tiden... men det måste finnas ett slut på det dåliga! och snart kanske de blir bättre för dig efter allt som du fått utstå! tveka inte att ringa om det är något du vill prata om eller så jag flyttar ju till stan snart så då kanske du vill ta en promenad med mig o ta med Harry och Yoggi :) kämpa på och se till att klara provet det vet jag att du kan!
SvaraRadera