Tisdagen Den 13:e April

Kära Mormiz,

vilken lång dag! Har precis sovit en timme på kvällen för jag hade så ont i huvudet och var så trött.
Imorse var jag ute och gick en timme vid 06.00, hem och duschade, skyndade mig och tyckte jag var duktig, klev på mot Markan och såg de andra... Crap! Jag hade uniformen på och vi skulle ju köra civilt idag... Så det var bara att vända hemåt igen och när jag väl kom ned till Markan så var frukosten slut! =D Så jag fick lite thé och 2 knäckebröd... Mmm, gott! Snacka om virrig!

Sedan var det dax för dagens lektion: bilspaning. Jätteroligt!!! Men grymt svårt trots att det säkert inte var någon hög svårighetsgrad... Vi fick börja med att bestämma våra olika positioner, vi fick X's utgångspunkt och när han skulle åka. Jag & T stod vid Statoil, hon körde och jag hade komradion. Min radiodisciplin är inte den bästa än, vill prata hela tiden och styra och ställa med de andra... Suck... Jag och T kom i alla fall först på X och det var ruggigt svårt att inte gå upp för nära bakom, men ruskigt roligt!!! Vi var ute och körde hela dagen, fick även sitta med i X bil för att få förståelse för hur nojjiga de kan vara och hur lätt man bränner en bil! Bara att stå med lysena på, körd direkt! Jätteintressant! Vi hade en bil i vår grupp som kom helt fel hela tiden, första gången tog det 1,5 timme innan de kom ikapp resten av oss... Men de två i den bilen har precis blivit tillsammans, så man kan ju fundera på vad de gjorde istället... Hehehe...

När vi kom tillbaka så drog jag & T ned på stan och åt på Subway, jättegott!

Jag hinner ju tänka så mycket på dagarna och inser flera gånger vilka fantastiska vänner jag har! Som J & K, två fantastiska kvinnor som jag träffar alldeles för sällan, men som vet allt som händer och alltid har tid att lyssna om jag ringer.

Jag tänker mycket på framtiden och jag sörjer verkligen att mina barn aldrig kommer att få träffa dig. Jag kommer att berätta allt om dig och vilken fantastisk människa du var, men det är ju inte samma sak... Du ska ju vara här och lära dem spela 7 Små Hus, lära dem ditt recept på smörgåstårta, titta på "Kaos På Kliniken" med dem och bara göra allt som du har gjort med mig. Det är inte rättvist någonstans att det blev såhär!!! Varför säger de att det finns en mening med allt som sker? Vad kan det finnas för mening med det här? Ingen! Jag har inte lärt mig någonting och jag kommer inte att gå starkare ur det här, det är bara skit med det! Jag vill inte gå vidare, jag vill gå tillbaka. Hur ska man tro på framtiden, när man vet att det bästa livet någonsin kommer att vara - redan har varit? När det aldrig mer kommer att bli ännu bättre, fast man säkert kommer att fortsätta sträva uppåt, för att inse att det sista trappsteget är borttaget och vägen upp slutar lite tidigare än förut... Det gör ont och samtidigt så är det den verklighet jag vill ha, för exakt så mycket betyder du för mig. Så mycket att jag inte vill ha mindre ont, vill inte gråta färre tårar - för det är ju ett mått på hur mycket jag älskar dig och jag vill aldrig att det bleknar ens lite...

Har precis fått svåra problem och mår rätt dåligt, du vet att jag hatar när människor blir arga på mig och tar väldigt illa vid mig. Men just nu har jag så fullt upp med mitt eget och orkar inte med mer drama för att folk verkligen läser det de vill läsa. Så tack för den! Det här är MIN sida för att jobba med MIN sorg, känns det bra att lägga ytterligare en process på det? Fy faan rent ut sagt!
Tur att jag har L som tar hand om mig och ger kloka råd och alltid erbjuder en axel att gråta mot, vet inte vad jag skulle göra utan henne!!!

Jag saknar dig så jävla mycket! Skriver imorgon och hoppas att jag mår bättre, inte troligt...

Älskar dig!

"You were my strength when I was weak. You were my voice when I couldn't speak. You were my eyes when I couldn't see, you saw the best there was in me. Lifted me up when I couldn't reach, you gave me faith 'coz you believed.I'm everything I am, because you loved me..." - Celiné Dion, "Because of You" (Falling Into You, 1996)