Lördagen Den 24:e April

Kära Mormiz,

förlåt att jag inte skrev igår, var sååå trött!

Jag hade ju min sluttenta på skolan igår, med alla ämnen vi har haft sedan oktober... Men vi fick ha med oss allt material och all lagtext vi behövde, så man satt inte på pottan fast man kanske inte hade pluggat så mycket... För det har jag verkligen inte gjort! Alla mina klasskamrater har hållit igång nästan dygnet runt i 2 veckor, med några få undantag, och varit mer eller mindre sönderstressade. Men jag har inte haft kraft att ta tag i det eller hesta upp mig, det har känts sekundärt fast det varit den viktigaste skrivningen i mitt liv hittills. Men varje gång jag har satt mig för att titta igenom mina anteckningar eller något så har tankarna på dig kommit sköljande över mig och jag har varit tvungen att gå ut och gå eller umgås med någon. För den raka tanken att du inte finns hos mig längre är för svår att hantera just nu.
Men skrivningen kändes helt okej, vi får se på måndag hur långt det räckte. Godkänt får ses som en prestation med tanke på dagsformen... =D Det känns så jobbigt att alla är så säkra på att jag klarade det bara, kallar mig kursetta och saker... Det var jag, innan du lämnade mig.

Jag skulle vilja prata med dig om din sjukdom, jag fick aldrig en chans att bearbeta den innan du gick bort.
Mamma hade åkt in till stan på en arbetsintervju och du var kvar hemma hos dig. När hon kom ut från intervjun så ringde hon hem till dig för att meddela att hon skulle gå i lite affärer innan hon åkte hem, men du svarade inte. Men det var inget hon reagerade på eftersom du ofta sov på soffan och då inte hörde telefonen, eller så tänkte hon att du hade åkt in till affären. Så kom hon hem och gick in i hallen och ropade på dig, inget svar. Så kom hon in i köket och fann dig framstupa på golvet, nästan okontaktbar. Hon ringde 112 och begärde ambulans, dina ögon hade rullat bak och hon blev väldigt orolig över hur länge du hade legat där.
Mig var det ingen som ringde förrän på eftermiddagen, pappa ville inte störa i skolan... Så han ringde vid 16-tiden och vi hade precis gått ut från skolan och när han sa "stroke" så bara ramlade jag ihop på stengången vi gick på. M & S förstod att det var allvarligt och hjälpte mig hem till rummet. Innan jag hade fått prata med mamma så hann jag fundera en massa på vad stroke innebar, jag visste inte så mycket. Idag vet jag vilken grym och hänsynslös sjukdom det är och inget jag önskar min värsta fiende. Ena minuten var du här och allt var som vanligt, nästa var du här men ändå inte... Så omedelbart och oåterkalleligt.
Jag åt middag med M & S, men sedan fick jag panik och åkte ned till pappa, fast vi hade skola dagen efter. Men jag kunde inte vara kvar, jag ville vara nära. På fredagen åkte jag hem och bara gick med hundarna och försökte få ordning på tankarna. Du var på lasarettet och var väl stabil antar jag, jag minns att mamma ringde när vi var inne i affären. Hon frågade om jag ville prata med dig och efter mycket eftertanke så svarade jag ja. Du hördes knappt, så svag var du, men du var där och ganska klar i huvudet. Jag berättade hur mycket jag älskar dig och att jag skulle komma upp och prata med dig på söndagen.
Så jag och Fredrik åkte upp till sjukhuset på söndagen, många timmar i bilen, men det kändes självklart. Men det var så jobbigt att se dig ligga där, försvarslös och svag. Du som alltid varit symbolen för styrka och självständighet i mitt liv, som aldrig behövt be någon om hjälp i onödan. Så låg du där och fick hjälp av mamma med allt och du kraxade fram några svaga ord. Jag gick ut ur rummet när jag behövde gråta, för det skulle inte du behöva se. Det var jättejobbigt för Fredrik också, ni har ju kommit varandra ganska nära dessa 3 åren.
Sedan var vi tvugna att åka hem och jag åkte väl och hälsade på någon mer gång, men du blev sämre och sämre och svarade inte på behandlingen och terapin. Jag tror att du gav upp och det har jag svårt att förlåta dig för. Det var inte din tur att gå, men du ville inte kämpa längre och drog dig längre och längre in i dimman. Du vet ju att jag älskar "Sagan om Ringen", både böckerna och filmerna. I filmerna så finns det scener med Kung Théoden när han är under Gríma Wormtongue's förbannelse och har som en slöja över hela sin person och så kändes du under hela din sjukdomstid, förutom vissa bra dagar när du kom till liv. Mamma slet ont den tiden, hon var hos dig nästan varje dag och det är jag hennes evigt tacksam över.
Så kom julen och vi hade beställt så du skulle få komma hem till mamma några timmar mitt på dagen, det var ett helvete för pappa och de andra att få upp din rullstol med dig i uppför trappen... Men väl uppe så ville du bara därifrån, du var arg och lättretad och ganska stressad tror jag. Du hade ju legat på sjukhus och hem under 2 månaders tid och knappt sett världen utanför. Men det blev väldigt jobbigt, vi trodde ju att du skulle bli glad över att vara med oss... Vi hade fel och det slutade med att alla bara önskade att timmarna skulle gå så du fick åka hem till sjukhemmet igen.
Det enda jag tänkte var att bara det blir vår så kommer allt bli bra; med solen och blommorna så skulle du komma tillbaka till oss. Vi skulle vara ute med rullstolen hela dagarna och det som läkare och terapeuter inte kunde hitta åt dig skulle finna sin egen väg ut och vi skulle åter vara på rätt väg. Vi hann aldrig dit och det gör mig ont, jag önskar att du hade fått se en sista vår...

Jag minns sist jag såg dig, det var vid mammas födelsedag och vi hade köpt med oss allas favorittårta från Eskilstuna: Fransk Chokladtårta. Mamma blev jätteglad och vi tog med oss en bit till dig på söndagen. Det var en av dina bra dagar och det är jag också evigt tacksam över. Du pratade, frågade om skolan och skrattade. Tårtan mindes du och åt med god aptit, vi skojade om att mamma hade sökt jobb på Systembolaget. Det kändes så bra och för första gången så vågade jag tro på en framtid! Inte visste jag att det skulle bli sista gången jag någonsin såg dig...

Men när det började dra ihop sig till ett farväl, så valde jag att stanna hemma. Jag ville ha kvar den sista bilden av dig, skrattade och ätandes din favorittårta. Visst är det själviskt och jag har haft mycket dåligt samvete över det, men jag hoppas och tror att du inte klandrar mig. Mamma satt vid din sida in i det sista, jag hoppas att du kände den tryggheten när du släppte taget och gick till morfar. Jag hoppas att vårat band var starkare än fysisk närvaro och att du därmed alltid kommer att vara med mig.

Jag älskar dig och saknar dig i allt jag gör!!!