Måndagen Den 10:e Maj

Kära Mormiz,

förlåt att jag inte har skrivit på hela helgen, men det var för jobbigt efter din begravning.
Du hade hatat den by the way. Prästen var urusel och det fanns ingen känsla av "dig" i ceremonin, det var väldigt opersonligt tyckte jag. Prästen höll på och pratade om hur mycket du älskade att sjunga... Det gjorde du inte alls, det var i alla fall inte något som karaktäriserade dig på något sätt. Det enda du hade älskat var blommorna-det var så mycket och så vackra blommor Mormiz, du skulle ha sett! Jag, pappa & L hade varsin stor, bleklila ros med mörka kanter och lade på kistan, de var verkligen vackra.

Men, tyvärr måste vi ta det här från början... När jag pratade med mamma för några veckor sedan och gick igenom begravningen så sa hon att längst fram på höger sida får bara den absolut närmsta familjen sitta, det var viktigt att inte pappa eller Fredrik satt där. Jag vet inte hur det fungerar, men tänkte att det säkert stämde. Så pratade jag med henne igen förra söndagen och då gick hela mitt liv i tusen bitar på alla sätt och vis. Jag fick "äntligen" svar på hur de hade träffats: när pappa låg på sjukhuset med cancer och du var inlåst på hemmet så gick hon på danskurs och han var lärare där...
Jag kan inte förstå... Jag har verkligen försökt, men det är omöjligt att förstå hur hon tänker, det är som att hon bara gör och struntar i hur det drabbar alla andra!
Sedan sa hon ju att han skulle sitta bredvid henne på första bänken och jag kunde bara inte hantera det!!! Han har inte där att göra alls och absolut inte på någon slags hederplats! Men "hon behövde ju också stöd", medan jag tydligen skulle klara att sitta där själv bredvid hennes nye man. Gaaah!!!
Vi åkte i alla fall dit i fredags fm och först åkte vi till ditt hus för att titta på sakerna vi skulle ha med oss. Det var jättejobbigt. Din fina trädgård som du alltid var ute i, jag såg dig överallt pysslandes med olika saker.
Sedan åkte vi bort till kyrkan, pappa var jättefin i svart kostym och slips (!!!) trots att det stod "ljus klädsel" i annonsen. "Jag vet hur man klär sig på en begravning" fick jag bara till svar och jag tycker det var rätt. Väl där så blev vi invisade till den 2:a bänkraden på höger sida, ingen satt framför oss än och det satt inga alls på vänster sida. Så kom mamma och hennes bihang, samt din andra dotters nya man och hans 3 söner från sitt förra äktenskap och samtliga de satte sig framför oss... Vet du hur det kändes? Jag hörde folk tissla i raderna bakom oss om hur konstigt det var att jag inte var där framme och vilka var de 3 unga männen och var var din andra dotter? Ja Mormiz, var var hon? Hon var inte med på morfars begravning heller och jag tycker det är skit rent ut sagt!!! Det spelar ingen roll vad man själv tror på eller tycker, hur jobbigt man än tycker att det är-man går för att hedra den som lämnat detta liv, inte för att själv må bra. Så jag är djupt besviken på så många personer av olika anledningar.
Det var tur att L var med!!! Hon hade pappernäsdukar som jag gjorde av med på löpande band... =) Sedan var det dags att gå runt kistan och säga farväl. De på första raden gick först och mamma ägnade mig inte en blick under hela tiden... Känns bra att veta att hon verkligen inte ens bryr sig lite. Men sedan tyckte jag att det kändes bra att det blev jag, pappa & L själva därframme. Tyvärr så kunde jag inte hålla tillbaka tårarna och egentligen tycker jag inte att det gör något, för det visar bara hur mycket jag älskar dig och att min sorg inte hejdas av någon fånig regel om gott uppförande i en kyrka!
Sedan satt jag och grät och pappa höll om mig jättehårt hela tiden, han var så stark genom hela ceremonin! Tänk att sitta där bakom sin före dettas nye man och hålla god min när man blivit behandlad som något som katten släpat in... Han är en fantastisk pappa och människa.
Det var ganska många som ville säga farväl till dig Mormiz och jag kände inte igen hälften av dem. Men Gerhard var där och han grät framme vid kistan, jag tyckte det värmde i hjärtat. Ni stod varandra nära och jag vet inte hur många gånger vi har skattat oss lyckliga över att du hade honom som granne.
Pappa ledde mig ut ur kyrkan, förbi mamma och hennes nye och bort till bilen när begravningen var över och det var en sådan lättnad att komma ut därifrån! Du hade verkligen inte tyckt om det, du var inte ett dugg troende och det var alldeles för stelt för din smak. Någon borde ha kommit incyklande på en 3-hjuling eller slängt sig över kyrkorgeln och sjungit något av Marilyn Monroe, men du var ju inte kvar för att göra sådana saker mer...

Herregud, vad ska vi göra utan dig?

Jag hoppas att du alltid fortsätter att gå vid min sida lika nära som jag känner dig nu, för utan dig kommer jag att gå vilse.

Jag älskar dig och saknar dig bortom all förklaring!