Kära Mormiz,
vilken jobbig tid jag är i just nu... Gråter för allt, hela tiden.
Haft en sjukt rolig och intressant dag på jobbet idag dock. Skönt med spännande arbetsuppgifter som gör en upptagen med annat på dagarna, har ändå alldeles för mycket tid på mig att gråta och tänka. Gav mig ut och sprang igår och det gick bra, vände ilskan rätt ned i joggingskorna och drev på. Samma sak på batongprovet, såg hela situationen framför mig och fokuserade, klarade provet och mådde bra en stund igen.
Det är dags att vi pratar om lite mer allvarliga saker... Vi ska prata om förlossningsdepression. Ett jobbigt, men nödvändigt ämne känner jag ju längre in i min historia jag kommer.
Jsg vet inte om jag är på rätt spår, men jag måste få ett svar på vad som gick fel-varför mamma och jag aldrig lyckades älska varandra som en mor och dotter ska. Jag räknar inte med några svar från hennes sida, så jag fortsätter mitt sökande ensam.
Jag vet att vi aldrig har kommit bra överrens, men det har varit något djupare och mer etablerat men som jag inte kunnat förklara eller sätta fingret på.
Jag vet att jag många gånger sagt till er att jag trott att jag var adopterad, men det kanske inte är svårare än att det gick helt fel väldigt tidigt... När jag tänker på saken så finns det inte många kort på mig som liten, bara i dina fotoalbum. JAg har aldrig lagt någon större vikt vid det, men börjar man väl gräva så får man reda på mer än man kanske vill veta.
Jag har fått berättat för mig att jag inte blev ammad särskilt länge och att jag hade svåra problem med mat redan som baby.
Jag antar att saker som förlossningsdepression inte var så omtalat i början på 80-talet, men visst måste det ha funnits? Det låter som en rimlig förklaring och det vore skönt att få svar på vad som varit fel hela mitt liv. Jag vet bara att jag alltid har känt det som att jag aldrig har varit bra nog åt min mamma, att det inte spelat någon roll vad jag än gjort så har det ändå inte varit nog.
Hon har aldrig sagt att hon älskar mig... Det tog mig så många år att lära mig att säga det och ännu fler år innan jag fick mod att säga det till henne och dig och pappa. Första gången jag sa det till henne var jag säkert 25 och fick till svar: "Jag med." Det kändes fel. Men jag vet inte vad som gjort henne till den känslomässigt otillgängliga människa som hon har varit och det är mest hennes förlust. Men det är så svårt just nu, jag har en enorm saknad inom mig. Inte efter den hon är idag eller har varit, men den hon kunde ha varit, borde ha varit. En mamma som älskar sin dotter över allt annat och sätter värde på den relationen, inte väljer en ny man framför det. Jag kan tappa andan när jag tänker på att hon faktiskt valde bort mig och även om jag är 27 år så är smärtan lika stor, om inte större med tanke på hur medveten jag är om den psykologiska effekten.
Om inte ens min egen mamma älskar mig - vem ska då göra det?
Jag älskar dig och saknar dig vansinnigt mycket!!!
Kära du, Vi söker så mycket efter den stora och perfekta kärleken att vi ibland blir blinda inför den lite mindre vardagskärleken. Den som kanske inte alltid motsvarar våra drömmar men som likväl bottnar i en ärligt menad kärlek. Vi går mitt bland den och kanske inte värdesätter den efter förtjänst. En vardagskärlek är tex när man är sjuk och man får ett samtal från en vän som undrar hur det är med en eller när man berättat för någon att man skulle gå en kurs och de sedan undrar hur det gått för en... Visst har du många sådana exempel i ditt liv? Vänner älskar dig och jag är din vän. Men jag förstår din saknad och sorg. Kram! /Maria (Agnes matte)
SvaraRadera