Kära Mormiz,
förlåt att jag inte hört av mig på flera dagar!!! Det har varit helt galet med flytten och alla övningar och skolslut, men nu är det nog var lugnt tror jag...
Idag började vi vår rattfylleri-utbildning, inte så att vi ska köra rattfulla utan vi ska ta dem som gör det... Om du förstår? Det var jätteintressant och vi ska få göra utandningsprov på folk på torsdag.
K kom över och åt lunch med mig, det var alldeles för länge sedan vi träffades! Hon är en fantastisk människa på alla sätt och vi, är så glad att jag har hittat henne! Det hela slutade med att hon sprang till kontoret och anmälde sig till hundinstruktörsutbildningen hon också! Det ska bli så kul och det känns ännu mer rätt än RH-utbildningen som jag lurade med henne på...
Gick runt Gärdet imorse innan jobbet, vilken fantastisk plats! Där hoppas jag kunna gå med Harry många mornar framöver, han kommer älska det. Jag kommer att ha med mig hundarna upp hit fr.o.m. söndag, jag saknar dem alldeles för mycket och Harry behöver kontinuerlig träning om vi någonsin ska klara lydnaden...
Jag måste prata med dig om mamma... Jag har väntat in i det längsta, men nu går det tyvärr inte längre. Jag vill inte såra dig och jag vet att du älskar din dotter och på något sätt kommer jag alltid att älska henne också, men det fungerar inte längre.
Så bara lyssna på vad jag har att säga, du behöver inte hålla med mig eller ta min sida. Jag vill bara att du ska veta, för jag mår så fruktansvärt dåligt över situationen. För jag har inte bara förlorat dig, jag har även förlorat min mamma i den här röran.
Psykologen som jag har gått hos har hela tiden jobbat för att jag ska lära mig att hantera den person hon är och ha henne kvar i mitt liv trots allt hon gjort mot mig och pappa och det han har sagt har verkligen låtit sunt. Vi har pratat mycket om dörrar, om att inte stänga helt utan hålla dörren på glänt för att kunna öppna upp mer i framtiden, att inte använda "aldrig" eller "alltid". Detta har satt sig så hårt i mig att jag känner mig främmande för att stänga dörren helt fortfarande, men jag tror att det gled igen av sig självt igår kväll.
Ho har ju träffat en ny... Det var hon vänlig nog att meddela pappa per telefon en fredag för några månader sedan, efter 30 år tillsammans. Mig sa hon ingenting till, utan lät stackars förödmjukade pappa berätta att han inte längre var välkommen. Jag bröt ihop, låg i fosterställning på köksgolvet och bara skrek. Försökte prata med henne, men trots att jag var jätteduktig och inte sa något dumt så vägrade hon prata med mig... Det slutade med att hon räckte över luren till sin nye och då brast det fullkomligt för mig! Han har ingen som helst rätt att lägga sig i ett liv som vi haft tillsammans i nästan 30 år. Hur kan man med att lägga sig i en familj som rasar samman efter att ha kännt en kvinna i några veckor??? Han talade om för mig att min mamma inte ville prata med mig för att jag hade förstört hennes liv och att hon hade valt sitt liv nu.
Vet du hur det kändes? Jag är så ledsen över att säga det här Mormiz, men dina döttrar är de mest egocentriska och känslomässigt hänsynslösa människor jag har träffat.
Jag grät. Jag grät tills det värkte i ögonen för att det inte fanns några tårar kvar, för min familj (du, pappa & mamma) har alltid varit det viktigaste i mitt liv och jag har alltid varit mån om den tid vi spenderar tillsammans. Detta har jag och psykologen också pratat om och för att åskådliggöra det hela lite bättre så brukar jag säga att om jag var en hund så skulle jag otvivelaktigt vara en bordercollie. Jag har alltid mått väldigt dåligt över att inte ha familjen samlad och bara mått riktigt bra när vi har varit samlade alla fyra.
Sedan hände det här och jag känner det verkligen som att mamma gjorde ett medvetet och aktivt val att inte ha oss i sitt liv längre och det gör så ont. För hon kan inte ha trott att det skulle sluta på något annat vis än att jag skulle ta pappas sida... Det har jag alltid gjort och kommer alltid att göra.
Jag & pappa hade ju inte en chans att förbereda oss, det bara hände ju, helt bortom vår kontroll. Så vi höll ihop och kom varandra närmre.
Men så blev du sämre och jag var tvungen att prata med mamma. När du åkte in till sjukhuset så ville jag komma upp och hälsa på, men jag var aldrig där. Det vet du säkert, men vet du varför? Mamma ringde och berättade att du var dålig, det var vårat första samtal sedan hon "lämnade" oss och det var så jobbigt bara att prata med henne. Hon talade om hur viktigt det var att jag satte mig över den här situationen och focuserade på dig, vilket jag köper helt och hållet. Så jag ville inget hellre än att åka upp och sitta vid din sjuksäng, men då berättade hon att han var där. Den nye. Jag bad henne på mina bara knän att lämna honom hemma så att jag kunde få komma upp och sörja i lugn och ro. Vet du vad jag fick till svar? "Jag ändrar ingenting. Du är välkommen ändå." Kan du förstå??? Hennes prat om att vara större och sätta sig över gällde bara åt mitt håll, inte för henne. Som vanligt...
Så jag kom inte... Kan du förlåta mig för det? Jag kan nästan inte, men det hade varit fruktansvärt att sitta där med dig och ha honom i rummet. Han som aldrig ens träffat dig, som inte har någon rätt att vara i den här familjen.
Så det var därför jag inte fick säga mitt farväl till dig.
Så ringde jag henne om begravningen igår och det var ett jobbigt samtal som blev rena rama helvetet för mig. Jag ville ha lite svar från hennes sida och det fick jag, inget kommer att göra det här bra igen, men vi ville ändå veta vad som hänt. Sedan hade jag en praktisk fråga om placeringen i kyrkan, för hon hade talat om innan att på högra raden längst fram får bara närmaste släkten sitta: d.v.s. dina döttrar och jag. Pappa & Fredrik fick inte sitta där. Och eftersom det inte är säkert att din andra dotter ens kommer med in i kyrkan så frågade jag om det då bara var jag och mamma som skulle sitta längst fram. Då fick jag till svar att han skulle sitta bredvid henne!!!
Jag tror inte att jag kan förklara hur det kändes! Han har ingen rätt. Det är allt jag kan säga. Det finns inte i min värld och ingen annans heller, förutom hennes. Pappa som känt dig i 30 år får inte sitta där, men han som inte ens träffat dig ska sitta på någon hedersplats, för att "hon behöver stöd"!!! Man tror ju fan (ursäkta) inte det är sant! Är hon verkligen 57? Jag tvivlar, inget i hennes sätt att bete sig det senaste halvåret talar för det.
Jag fick kväljningar och började gråta ohejdat, det var en fruktansvärd känsla. Jag har aldrig känt mig så övergiven, tillintetgjord, obetydlig, oönskad, åsidosatt och fullkomligt överkörd i hela mitt liv.
Så jag lade på luren. Jag kommer att stolt sitta vid min älskade pappas sida på vänster sida i kyrkan, bland de som inte är släkt. Ta inte illa upp Mormiz, jag älskar dig och vill hedra ditt minne över allt annat, men vissa saker kan man bara inte acceptera. Hon kommer sitta ensam på sin kyrkbänk med sin nye och det återstår att se vem som går ut med huvudet högst...
Jag älskar dig över allt annat och saknar dig så det river och hugger i mig. Förstår inte hur jag ska klara mig utan dig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar